Eva på Kanarieöarna

Inte vet jag vad som hände.

Jag har aldrig varit så social som på den här resan. En kväll satt jag med Lena och hennes vänner i hotell-lobyn och tog en drink, en annan kväll satt jag och Åse och pratade en stund. Hon är över 40 men jag trodde nog att hon var i Saras ålder. Åse är tatuerare och en trevlig människa, hon åkte med sin vän Tina som är precis lika trevlig.

Christina och Nora var annars de jag pratade mest med. De var rar aoch omtänksamma.

Flera gånger åt jag lunch och middag tillsammans med dem - jag gillade deras sällskap men ville inte tränga mig på. Jag tror och hoppas att det blev lite lagom av det hela. Nora är världens vackraste snart-tonåring men en unik färg på sina ögon - Christina är hennes mamma och det kändes som om vi kunde skratta tillsammans. Underbara rara människor.

Det slog mig när vi åkte från hotellet att där var flera människor som jag pratat med och som jag glatt mig åt att lära känna så som man kan om man är på en veckas semester.

I går kväll skulle vi äta en avskedsmiddag men bokningen hade blivit fel och de flesta satt utspridda, jag uppmärksammade att där fanns åtta platser och vi var några som åt gott och pratade under några timmar. En av kvinnorna har en son som ska vara med i dansbandsgalan i kväll, en annan var arkitekt och en annan tandläkare, Åse är som jaq skrev tatuerar. Många hatar charterresor men jag anser att man gör resan som man vill ha den - de flesta människor jag mött på mina resor är synnerligt öppna för andra.
 
På resan var det bara en enda person som var nedlåtande och henne kunde jag vara utan.

Ledarna var bra - speciellt gillade jag förstås yogaläraren, en varmhjärtad person som jag gärna pratat mer med, men det var lite som i skolan att många ville byta ord. Det enda jag saknade var att jag hade velat ha chansen till en timmes mediation efter förmiddagslektionen. Det hade varit en höjdare.

När vi lastat på våra resväskor på bussen fick jag och Maria inte plats utan skulle vänta på nästa buss. "Men våra resväskor är på den här bussen", protesterade jag. Resledaren sa "men bussarna stannar bredvid varandra". Jag trodde på det. Fast så blev det inte.

Vi var sent ute och jag och Maria såg varken buss eller väskor, busschauffören på den buss vi åkte med kunde bara spanska och ingen från Solresor fanns på plats. Vi scannade hela avsläppsplatsen men inga väskor fanns att finna. Sedan begav vi oss till andra sidan termnalen där incheckdisken fanns och inte där heller fanns varken buss eller väskor. När vi fick se en representant från Solresor vid diskarna så dök vi honom - han hade våra resväskor!

När vi väl checkat in kom Christina och Nora och Christina utbrast "jag såg din resväska komma men jag såg inte dig"!

Det ordnade sig till slut.

På vägen hem hade jag Björn och Agneta bredvid mig, vi pratade en hel del om deras resor och att de förutom ett hus hade en lägenhet i Tyskland. Sedan planerade jag nästa resa - fast jag vet inte riktigt till vilken plats.

Kärlek!